Vad rättvisa betyder för mig

Rättvisa förväxlas ofta med likformighet. Att alla ska behandlas exakt lika låter rimligt tills man ser vad det betyder i praktiken: samma regler för människor som startar på helt olika avstånd från mållinjen.

Jag tänker ofta på två ungdomar med samma betyg. Den ena har ett efternamn som gör att brevet öppnas. Den andra skickar fyrtio ansökningar och får två svar. Ingen av dem har fått olika regler. Ändå har de inte fått samma möjlighet.

Verklig möjlighet är något mer krävande än formell rättighet. Den förutsätter att någon faktiskt prövar din kunskap, att en dörr går att knacka på, att ett nej går att förstå. Utan det blir rättigheten en formsak.

Samtidigt är rättvisa inte detsamma som att utfallet alltid ska vara lika. Människor gör olika val, prioriterar olika saker, har olika mål. Det jag vänder mig emot är inte skillnader, utan skillnader som bestäms innan människan ens fått försöka.

Så rättvisa, för mig, är ganska konkret: att ingen ska behöva vara dubbelt så bra för att räknas som lika bra. Om samhället klarar det behöver vi inte tala så mycket om rättvisa längre — det märks i vardagen i stället.