Det som förenar oss

Det här är inte en text som jämför religioner. Jag tror inte att samtal om tro blir bättre av att någon ska vinna dem. Det jag är nyfiken på är något annat: vad vi faktiskt delar när etiketterna läggs åt sidan.

Själv är jag muslim. När jag lyssnar på kristna och judar hör jag mycket som känns bekant — tron på en Gud, bönen, fastan, och en moralisk tradition som handlar om att inte ta genvägar på andras bekostnad. Likheterna är fler än vad debatten låter påskina.

Samtidigt vill jag vara tydlig: en ateist har exakt samma plats i samhället som jag, och exakt samma rätt till respekt. Religionsfrihet betyder också frihet från religion. Den friheten är inte ett undantag från principen, den är principen.

I islam finns ett ord jag ofta återkommer till: akhlaq. Det betyder ungefär gott uppförande, god moral, ädelt handlande. Inte vad du säger att du är, utan hur du behandlar människor när ingen ser.

Jag skämtar ibland om att många svenskar har utmärkt akhlaq. Inte för att de är muslimer, utan för att de lever efter ärlighet, respekt, ansvar och vänlighet. Man håller sin tid. Man säger som det är. Man ställer sig i kön. Man hjälper utan att göra en sak av det.

De värderingarna är förstås varken unikt svenska eller unikt muslimska. De finns i varje tradition som har levt tillräckligt länge för att lära sig något om människor. Att kalla dem sina egna är att missa hur gemensamma de är.

Ett samhälle blir tryggt när det bedömer människor efter deras karaktär och handlingar — inte efter tro, etnicitet eller bakgrund. Det är en enklare mätsticka än den låter, och den håller över tid.

Så jag lämnar det där, som en fråga snarare än ett svar: det som förenar oss kommer alltid att vara viktigare än det som skiljer oss.