Arbetet för en bättre taxibransch

Taxiunionen Sverige är en självständig, ideell förening. Den är inte ett fackförbund. Föreningen växte ur behovet av att förare skulle kunna föra en gemensam talan i frågor som ingen kan lösa på egen hand.

Jag blev engagerad i föreningen efter åren i branschen, och valdes därefter till ordförande. Jag har inte grundat Taxiunionen — jag har fått förtroendet att företräda den.

Föreningen är inte berättelsen. Den är den plattform som gjort arbetet möjligt att organisera: att samla förare, formulera gemensamma frågor och föra dem vidare till dem som fattar besluten.

En del av arbetet består i att företräda förare i förhandlingar, i remissarbete och gentemot myndigheter. Det handlar sällan om enskilda avgöranden och ofta om att branschens vardag ska finnas med som underlag när regler och villkor formas.

Taxiunionen har lämnat remissarbete kring SOU 2026:3, om genomförandet av EU:s direktiv om plattformsarbete. Underlaget handlade om plattformsarbetarnas situation, arbetsrättsliga villkor, algoritmisk styrning av arbetet, transparens och hur den svenska arbetsmarknadsmodellen ska kunna gälla också för appbaserat arbete.

Föreningen har också deltagit i remissprocessen kring SOU 2025:67 om taxiverksamheten vid Arlanda, med frågor om rättvis konkurrens, konsumentskydd, enhetlig prissättning, kösystem och bättre förutsättningar för dem som kör.

Parallellt har Taxiunionen fört dialog med Transportstyrelsen. Där har samtalen rört appbaserade taxametrar, digitala arbetstidsuppgifter, pristransparens och rättvis konkurrens. Att kunna föra ett konstruktivt samtal med myndigheter blev med tiden en av arbetets viktigaste delar: det är där branschkunskap kan bli underlag i stället för anekdot.

Med Skatteverket har samtalen handlat om plattformsföretagens roll, skatteregler, digital rapportering och behovet av tydlighet i regelverket — så att den som kör vet vad som gäller och den som beställer inte kan konkurrera med otydlighet.

Taxiunionen har därutöver presenterat branschens perspektiv i sammanhang kopplade till Trafikutskottet, i frågor om arbetsvillkor, konsumentskydd, prissättning och digital reglering. Det innebär att perspektivet har framförts — inte att besluten kan tillskrivas föreningen.

Deltagande är inte detsamma som inflytande. Att lämna ett remissvar eller att delta i ett samtal innebär att perspektivet finns med — inte att beslutet blir som man önskar. Den skillnaden är viktig att hålla fast vid.

Taxiunionen har också verkat för enighet inom branschen. När plattformarna delade förarna blev en gemensam röst svårare att bygga, och samtidigt mer nödvändig.

Arlanda är den plats där branschens frågor syns tydligast. Här möts många aktörer på en gång, och här är det ofta resenären som får bilda sig en uppfattning om hela branschen utifrån en enda resa.

I en debattartikel i Altinget, ”Sätt stopp för taxikaoset på Arlanda”, har jag beskrivit hur flygplatsen skulle kunna få ett rättvisare och mer modernt taxisystem — med tydligare förutsättningar för dem som kör och begripligare information för dem som reser.

Hösten 2024 rapporterade TV4 Nyheterna från Taxiunionens protest på Arlanda. Där beskrev jag hur långa arbetspass och plattformarnas prissättning påverkar förare, och varför rättvis konkurrens är en förutsättning för att branschen ska fungera.

Arbetet vid Arlanda har också inneburit en långsiktig dialog med Swedavia om taxiverksamheten vid flygplatsen: information till resenärer, rättvis konkurrens mellan aktörerna, kösystemens utformning och förarnas faciliteter under långa väntetider. Dialogen blev viktig därför att flygplatsen är en gemensam plats — ingen enskild aktör kan lösa dess frågor på egen hand, och det är i det praktiska samtalet som villkoren faktiskt formas.

Att delta i media har aldrig varit ett mål i sig. Det blev nödvändigt när frågorna beskrevs utan de människor som utför arbetet.

Debattartiklar, repliker, intervjuer och reportage har blivit ytterligare ett sätt att bidra: att förklara sammanhang, tillföra branschkunskap och göra förarnas vardag begriplig för läsare, lyssnare och beslutsfattare.

Arbetet har alltså skett i flera kanaler samtidigt: remissvar, möten, dialog med myndigheter, debattartiklar, intervjuer och offentliga samtal. Ingen av delarna räcker för sig. Varaktig förändring uppstår sällan ur en enskild insats, utan ur ett långsamt, uthålligt arbete på många arenor samtidigt.

Samtliga publiceringar finns samlade i mediearkivet, med publikation, datum och länk till originalet.

Att företräda andra människor är inte att tala högst. Det är att lyssna tillräckligt noga för att kunna återge någon annans verklighet utan att förvanska den.

Jag har suttit i rum där ingen höll med mig, och lärt mig att det sällan är motståndet som är problemet. Problemet uppstår när ingen längre försöker förstå varför den andra tycker som den tycker.

Förtroende byggs inte av löften utan av att man återkommer. Samma frågor, samma hållning, också när det inte finns någon som ser på.

Ansvar är att svara även när svaret är obekvämt: att säga att något tar tid, att en fråga inte gick igenom, att man inte vet ännu. Den som representerar andra har inte rätt att göra sig själv större än uppdraget.