Att leva mellan två kulturer

Länge trodde jag att jag behövde välja. Att det fanns en dörr där jag var svensk och en annan där jag var pakistansk, och att jag förr eller senare skulle behöva stänga en av dem bakom mig. Det tog många år innan jag förstod att dörrarna leder till samma rum.

Att växa upp mellan två språk innebär att man tidigt lär sig att ord inte bara betyder saker, de bär också på temperatur. Vissa känslor säger jag fortfarande bäst på urdu. Vissa tankar formuleras enklast på svenska. Det är inte en splittring. Det är två verktyg i samma hand.

Den som rör sig mellan kulturer lär sig också något annat: att lyssna efter det som inte sägs. Man läser rummet innan man läser texten. Man märker när någon är obekväm, när ett skämt egentligen är en fråga, när en tystnad betyder nej. Den förmågan har jag haft nytta av i varje förhandling jag suttit i.

Det svåra är inte att bära två kulturer. Det svåra är när omgivningen kräver att man ska redovisa dem. När man ombeds vara representant för ett helt sammanhang i stället för en enskild människa med egna åsikter. Där någonstans går gränsen mellan nyfikenhet och krav.

Jag har slutat betrakta min bakgrund som något som ska förklaras. Den är helt enkelt en del av hur jag ser. Och ju äldre jag blir, desto tydligare blir det att den dubbla blicken inte gjorde mig till en gäst i något av sammanhangen — den gjorde mig till någon som kan gå emellan dem och hålla dörren öppen.